P a l m g r e n s

Att bli dumpad

Kategori: Tankar

Del #2- 2014-04-22
 
Tankarna rullar och oron växer. Ingen hör av sig och man tappar kontakten. Förhållandet och vänskapen som vi hade var det bästa i mitt liv, absolut inget kunde slå det. Glädjen som kom varje gång du plingade på dörren rusade genom hela kroppen. Shit vilken lycka! Men finns den kvar? Hos mig ja, men hos dig? Allt är ett stort frågetecken. Är det såhär det känns att vara blind, när man inte har någon aning? Eller kanske mer ett brustet hjärta som krampar för att orka. Det går inte att tänka på annat. På dig och på mig. Vår framtid. Det värsta är att jag inte kan göra något. Utan beslutet ligger i dina händer och är upp till dig. När natten faller in är det oron som håller mig vaken. Vad kommer hända? Ska jag tänka positivt och hoppas på att allt blir som vanligt? Men vågar jag verkligen det? Tänk om det är tvärtom, att det som inte får hända händer? Vad fan gör jag då? Sitter hemma och gråter eller tar tag i saken och frågar vad som försiggår. Det är jobbigt, otroligt jobbigt när det enda jag tänker på är dig. Jag är för rädd för att höra av mig. Eller kanske mer rädd för att vara för på? Det gäller att ta tag i saken. Du kanske behöver utrymme för att tänka men jag kan inte pausa mitt liv och mina känslor. Det enda jag vill och kan är att hjälpa dig om inte problemet är vårt förhållande. Och om det är dina känslor för mig som är problemet blir det inte bättre att vara isär. Du får du tänka mer, känn efter istället. Jag älskar dig ofattbart mycket och hoppas att du älskar mig lika mycket. Jag är inte beredd på en drastisk förändring och det sista jag vill är att förlora dig. Jag kan inte leva utan dig. 
 
 
 

KOMMENTARER:

  • Anonym säger:
    2014-05-01 | 17:57:33

    Hej!
    Du känner inte mig, men jag ville ändå slänga iväg ett stöttande ord, även fast det kanske inte hjälper så värst mycket.
    Jag separerade nyligen från min pojkvän för att han slutade att vara kär i mig. Bara sådär. Poff. Nu vet jag inte alls vad som hänt mellan er, men det kommer att lösa sig. Det var ett helvete i början för mig. Vet inte hur man ska bete sig, vad man ska säga för att inte trampa på några tår. Man vill inte vara för nära och vara "den tjejen" som vägrar ge andrum till exet. Och allt man vill är att inte förlora kontakten helt. Efter ett tag kommer det bli bättre och du kommer att hitta en rytm att fungera i, så sluta inte kämpa även fast det är svårt. Du verkar som en urhärlig och glad tjej. Kramar från en okänd bloggläsare!

Kommentera inlägget här: